Kontraster .. ..

...har jag varit med om denna helg. I torsdags fick jag på jobbet höra på en fantastisk människa.

Har Du möjlighet, lyssna på ett föredrag med Mikael Andersson! 'Benlös, armlös men inte hopplös'...

Det är svårt att förstå hur en människa kan ta sig över ett SÅ stort handikapp på det fantastiska sätt som han visar upp. Man kan bara börja ana vilket blod, svett och tårar som ligger bakom.
"Min största seger är när jag kunde klara mig själv på en offentlig toalett. Då var jag 25. Kan Du fatta hur världen öppnade sig för mig??"
"Jag ville vara normal. Men, känner Du någon som är det?"

Att se filmsnuttarna som togs när han var i tonåren; när han spelade bordtennis, innebandy, gjorde armhävningar i ringar, stod i handstående (!) på en plint... osv... gav nog lite perspektiv åt de killar som var där från en idrottsförening i närheten. Det gav det åt oss andra i alla fall!

"Se möjligheterna! Du kan! Försök åtminstone!"
Allmänt kladdigt hurtigt och kräkframkallande från någon annan än honom..
Ingen kunde gå därifrån oberörd! Eller otacksam, för det man faktiskt har...

Ja, JAG kände att jag för mycket tänkt 'jag är ju inte min företrädare, jag kan ju inte...osv' istället för att satsa på det som jag kan. Rädsla... vad kan jag... hur kan jag... med vad kan jag...

Kom hem sent, sedan skulle jag packa tre ombyten för en utflykt dagen därpå.
Större kontrast mot kvällen kan man svårligen finna.
Kl.11 fick vi, min vän H och jag, sätta oss i varsin stol i sminklogen (inte alls så mycket make-up som jag befarade det skulle bli), sedan bli duttad i håret (ja, det var verkligen ingenting.. ) och insläppt till fotografen.
Faktum är att det var vansinnigt roligt! Var det den gamla revytiden som gjorde sig påmind?
Tre ombyten med egna kläder, tre olika stilar om man ville det. 'Fram med axeln, titta neråt, lyft hakan... osv' Det var en upplevelse av yta som var lite knäpp och omvälvande.
(I söndagens DN fanns det ett stort reportage om just detta ställe. Haha, vi var inte ensamma att lockas av ytan.. )

'Jag kände inte igen mig' låter som om de gjorde om mig väldigt, men det gjorde de inte. Det jag inte kände igen var hur kameran fick mig att se ut... Tyckte själv jag blev vacker, och det har jag inte känt mig sedan den dagen vi gifte oss....

Djup kontra yta, kan det på så kort tid bli en intensivare illustration än så??