Rädsla..

Känner en kloking som på sin blogg skriver att nu, som 23-åring, har han kommit på vad han faktiskt är mest rädd för i livet. Lycka, framgång och kärlek - för att allt det som ger så mycket också kräver så mycket... engagemang, sårbarhet, offer och uppoffringar... För andra tar det så mycket längre tid... typ 55.. eller hur många är det inte som aldrig vågar ta ett språng!

Det påminner mig om ett urklipp jag fått för länge sedan med en intervju med Nelson Mandela - han sade så här (hittade det kort på nätet, men minns en fortsättning oxå):
'Our biggest fear is not that we are inadequate, our biggest fear is that we are powerful beyond measure. It is our lightness not our darkness that frightens us' ...
'And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same.

Sedan minns jag att han fortsatte ungefär så här:
'Om vi tog den (kompetensen) på allvar, vem vet vad vi kunde uträtta då...'
Ja, se det kan man fundera länge på!

Arabiskt äventyr

Jag har faktiskt gjort det... hoppat av arabiska-kursen och det efter halva tiden. Det var bara att inse att trots att jag ville lära mig så skulle det gå för mycket tid till det. Jag kände mig stressad över att inte göra det jag borde/ville/egentligen skulle behöva. Lärarens ambition kändes större än min. Ville nog också lära mig ett mer praktiskt ordförråd än 'roddbåt' och 'metallsvarvare'.

Det känns iaf konstigt... jag brukar tjura på...

Men ack så befriande första torsdagen som jag INTE stresstog pendeln in till Sthlm för kurs..

Helgresa

OJ, så länge sedan jag har skrivit något... tiden går, tankarna snurrar. Vart de tar vägen, vet jag inte riktigt. Det visar sig!

Har i alla fall haft en fantastiskt trevlig helg i Trondheim med den fina kör jag sjunger i här i Uppsala. Ett samarbete med en Trondheimsk kör för kvinnor, Cantus, som utmynnade i en konsert på lördag kväll i Dômen. En strålande upplevelse på så många sätt! En fin konsert, där vi utnyttjade rummet på olika sätt, där vi sjöng sååå bra bägge körerna, både enskilt och tillsammans. Cantus, en ung kör, där man inte får vara äldre än 30 när man antas till den. Ja, åldersprofilen var verkligen lite .. annorlunda .. Även hos dem var andra altarna äldst (runt 35) av rätt naturliga skäl, och deras sopraner betydligt yngre. Vilken fin klang, en kör med spets! Och så våra äldre röster, vilken samklang det blev...

Och så gästfria och välkomnande, med div. aktiviteter för oss gemensamt, jättetrevligt! Vår kör får fundera hur vi kan återgälda detta...
Hoppas bara att vädret den gången de kommer hit kommer att vara liite annorlunda - vi hade regn, regn, snö, regn, hagel, regn, storm, regn, sol, regn... Jag är väldigt glad över min regncape och mina Nokiastövlar!!!

Skrattade gott på flygplatsen på väg hem. På flyget i fredags satt jag bredvid en irakisk man, boende i Stockholm, men tidigare i Trondheim, som skulle dit och hälsa på vänner. Det visade sig att vi skulle med samma flyg tillbaka på söndag, och vi skojade om att vi kanske skulle hamna bredvid varandra igen. Vi hade ett trevligt samtal iaf, där han berättade lite om sitt liv, sitt arbete och sin svenska fru. På söndag på flygplatsen går jag fram till honom och pratar lite med honom. Då säger han något som får mig att storskratta - vilket han måste tycka är superkonstigt... - 'Jag spanade efter dig för att se om du skulle komma och var du skulle hamna. Jag kände igen dig på stövlarna' ... HAHA! Precis det, fast tvärtom.., sade en gammal farbror i Åre till mig en gång för länge sedan 'Jag kände först inte igen dig utan stövlarna..'
Det är bara att inse - Nokiastövlarna är mitt signum! (Kan bara meddela att i helgen var en del lite avundsjuka på dem...)

Underbart också att kunna återknyta till en gammal vän i sta'n. Inte mycket tid att träffas, programmet var rätt tajt, men söndagmorgon gav chansen till ett riktigt möte.
Vad viktigt det är att hålla kontakten....