Vad konstigt...

.. livet kan kännas.. Sätter mig vid datorn för att skriva på min nya hemsida, och känner både nyfikenhet och.. leda.. eller är det känslan av att inte våga? Hur ska det gå, kan jag våga ge mig in i detta med eget företagande (jaja, i det mycket lilla...).. ?

Det snurrar i mitt huvud oxå. SÅ mycket som händer på jobbet, med ny arbetsledare och mellan-gammal-innan-ny-pedagog. Nya villkor, nya tankar. Och ett samtal som jag fick innan jag for hem snurrar oxå. Så lätt att göra någon illa... 

En skör människa som tyckte jag hade ignorerat hen när hen kom sent till körövningen igår kväll. (Jag hade hojtat hej, utan att få svar. Då trodde jag att hen inte ville prata något vidare..) Och sedan hade jag inte tittat hen i ögonen på hela kvällen. Oj... (heller inte helt lätt när hen oftare tittar ner i noterna än på mig..). Hade jag ens tackat för sången på Tacksägelsedagen? (Det hade jag gjort med emfas innan hen kom, hen kom alltså sent...) 

Hjälp.
 
Tacksam att hen ringde mig idag så vi fick prata. Försökte säga att jag faktiskt hejat, trots att vi var mitt i uppmjukningen, men inte fått svar. Och att jag definitivt inte hade undvikit hen. Som hen hade tyckt. 
Försökte oxå berätta lite om hur jag/vi har det på jobbet just nu, RÖRIGT och gungigt, och hur trött jag är av jobb och åldrig sjuklig mor. Hur det säkerligen gett effekt på sensitiviteten för andra, jag kämpar för att hålla mig själv på benen..
Och hur det därför många ggr varit så rörigt i huvudet på mig att jag varit orolig för körövningen.
Det hade hen inte öht märkt.
Så lätt det kan bli fel.... 

Då har jag känt ikväll - det är alltså min uppgift att vara den som ser. I alla lägen. Oavsett mitt eget. Alla andra. Alla stämningslägen. Att uppmärksamma dem. 

Ibland blir jag rätt trött bara av tanken.
 
Det är inte ett lätt jobb att vara körledare. Man ska vara ständigt uppmuntrande, ständigt kreativ med nya friska idéer, med rolig repertoar som är lagom utmanande - ny och traditionell, pedagogisk och alltid oerhört välövad (!), skicklig och förberedd. Dessutom ska man vara lite socialsekreterare emellanåt, kurator, mamma - och det verkligen inte bara för barnen.
Pust. 

Gnällig..? Kanske är jag det, eller bara trött. Men kan känna - är jag verkligen helt osynlig själv?



(Jadå, jag bad om förlåtelse för det som hade hänt, fast jag faktiskt inte riktigt förstod vad det var..)