Länge sedan..

.. igen...
Jag känner ofta att jag borde skriva något, men känner inte att jag har något att skriva.  Ska jag skriva om att jag börjat jobba 100% igen, hur intressant är det. Att jag funderar mycket över min framtid här, intressant? Tja, iofs, men vem läser och bryr sig som jag inte redan pratat med.. Vem skriver jag för öht? Mig själv... ?

Blev iaf glad igår när lillebror till gudson A tittade ut, drygt en vecka tidig! Underbart att allt gick bra, en förlossning är inte att leka med på något sätt.. Var hem till dem i morse, enbart go-mormor o go-morfar var hemma, men hann iaf in med lilla påsen till familjen. Hoppas de hade glädje av den. Hade hoppats titta förbi efter jobbet, men kom hem alldeles för sent för det. En lång vår-planeringsdag som trots allt blev rätt bra.

Har ju inte alls mått bra det senaste året, kroppens stressreaktioner är jobbiga. Hjärtklappning, tryck över bröstet, kan inte koncentrera mig, minns inte, är allmänt förvirrad...  Nu känns det faktiskt mycket bättre. Håller mig i skinnet, tar det lugnt och tar inte så mycket plats. Tar inga större initiativ, men måste givetvis ta en del. De stora stegen kanske jag måste vänta med, tills jag är helt stabil igen. Jaja. Känner inte riktigt igen mig själv på senaste år. Hur blir jag helt stabil..?

MEN, visst var jag nära väggen när jag flyttade från Ösd!! Tjohej, det ser jag såå tydligt i backspegeln.. Kanske egentligen närmare än jag var i våras, men det var inget jag väl vågade se då. Vad skulle jag gjort åt det? Nu flyttade jag ist, och det var ju också bra för mig. Nya sammanhang har varit spännande på många sätt. Har fått så mycket här. En ny familj, faktiskt, som jag är så glad och tacksam över! Nya vänner har jag väl inte så många, några iaf, men är så glad över tidigare vänner som också är dagens... och det har jag många av!! 

Tacksam idag....  =)
 
Och trots att den nu tyvärr verkar töa bort har vi haft vacker snö en vecka!! Hurra!!

 

Sjukskriven - jag??

Jo, så blev det. Det hade väl inte jag, Stålkvinnan, trott om mig själv. Jag fixar ju 'allt', jämt. Ställer upp och ordnar, fixar och donar... Jojo. Men går man med tryck över bröstet och sveda, samt ett ont i halsen som är ren stress-ont, ja, då går det inte längre. Trist.

I tre veckor framåt (innan semestern... ) ska jag ägna mig åt mig själv på olika sätt. Ta hand om mig. Och det kan vara väldigt olika saker!!
 
Idag tänker jag börja med att städa balkongen, så att den går att njuta av. Det gör den INTE nu. Visserligen finns det en liten blomlåda där och en spretig rabarber, men i övrigt ser det mest ut som en återvinningsstation. Kul. 

Hemmastress kan vara en mängd saker - som den där högen med kläder att laga, den där koftan jag skulle ge till dopbarnet i mars men inte fäst alla trådar på än, högarna inne i sovrummet med tyger o dukar från stora byrån jag går igenom (sedan mars..), högarna med papper som kanske/kanske inte ska in i en pärm, eller strimlas, ... ... 

Nu ska jag göra sådana saker - en oreda hemma är ingen vila för själen..... - och ska röra mig på något sätt varje dag. OCH vill vara med vänner!

Men ska inte pressa in någotdera. 

Då kanske trycket hinner försvinna innan semestern tar slut.

Jaja...

.. det var visst inte så väldigt bra som jag hade fattat först. Höstens stora konsert ska genomföras under befintlig budget... Och det berodde på att vår tidigare a-l inte hade behagat förbereda oss (var det medvetet eller bara orkeslöst?) och församlingen på budgetsnacket, utan nya a-l kastades in i det, utan beredda önskemål från oss.
Men de andra församlingarna hade tänkt till..... Suck.  ..stövel...
Nåja, vi ska göra några satser, några delar ska vi allt hinna med!! 
Och i morgon ska jag vara med på utställning med mina smycken m.m.!! Kul, och spännande...

Helgnöje och jobb

En omväxlande helg har gått till ända.
På fredag, efter tips från nya arbetsledaren, var jag på konsert och minneshögtid för Gustav II Adolf i Riddarholmskyrkan (!). Hon skulle tala på konserten, 'minnestal' och var rätt brydd över vad hon skulle säga. 'Har pratat om hans häst, hans hund, osv, allt är uttömt..' Men tala om hans imperialism? 'Det har jag redan gjort..' Hejåhå...
Nå, jag tänkte jag åkte dit iaf, hur många ggr har man tillfälle att vara med på något där..? Och ja, jag kände mig inte helt hemma. Om man säger så.
Manskören sjöng nationalromantiskt, manskören som sjungit på denna konsert alla de år den funnits, 153 (startades den för tillfället.. ?) st. Mycket nationalromantiskt. Rätt ok sjunget, men för få tenor 1, blev lite grötigt.
Två psalmer skulle sjungas, Fädernas kyrka samt Förfäras ej du lilla hop (skriven av GA själv). 'Olägligt'  nog drabbades jag av plötslig heshet............ kunde bara inte med att sjunga.......orden kvalde mig.
Och så talet. Hon lyckades att, via Åboslott samt Domkyrkan, få in alla människors lika värde och flyktingkatastrofen....... bra jobbat! Ingen direkt någon GA hyllning... Tre unga män tågade ut. Hm. Ingen vet givetvis varför, men tanken ligger snubblande nära....................
När kören tågat ner under orgelpostludiet och vi vände oss om hörde och såg jag kommentarer från raden bakom mig. 'Vad säger du om talet?' Den andra, en mycket välklädd dam i min ålder, vickade handen på ett övertydligt sätt...  Tja, kanske ingen hyllning, nä...
Heja! Det var helt och hållet en mycket märklig upplevelse, ett studiebesök i en annan värld! 

På lördagen var jag däremot på en mycket fin konsert i Märsta, med kören jag sjungit i, SSE, och Högalids vokaleensemble samt H-s kammarorkester. Det gav något mer. 

På söndagen var jag tidigt på plats, vilket var bra. Gjorde i ordning alla agendor då vi skulle enbart använda oss av en bok vi har för få av (och inga storstilta finns att tillgå) och jag därför tagit större fram kopior på alla. De måste bladas in i agendorna. Av en händelse när allt är bladat ser jag på vår nya info-skärm att det vi planerat för inte stämmer. Vi har satt psalmer för gudstjänst kl.11 och mässa kl.15 i en annan kyrka. Hoppsan. Det var tvärtom. Hm. Snabb som blixten börjar jag för mässan fixa nya kopior ur nya psalmboken och eftersom det inte finns Trosbekännelse och Vår Fader i agendan (enbart hänvisning till psalmboken..) så behövdes det oxå. Och kopiatorn hakar upp sig. Den knöcklar blad. Den stoppar upp papper. Den. Vill. Inte. Ojoj, tiden går... När så prästen kommer så bestämmer vi att vi bara byter gudstjänsttyp, och därmed hela konceptet. Yep. Nya psalmer, nya kopior tas fram. Hinna öva.. ? Nä, det blev helt o hållet på rutin. Nå, det gick det med, men inte kändes det bra. Tur man har lite att falla tillbaka på i alla fall! 
Vi blev 12 personer. Totalt. Med tjänstgörande och tre besökare från ett sorgehus (mamma avliden).
Det var iofs ett mycket bra kyrkkaffe med bra diskussioner om situationen för de romer som vistas i vårt samhälle.Gilla! Vad kan vi göra? De är vårt ansvar iom det nya vistelsebegreppet! 
Men diskussionen drog ut på tiden. Vi kom därför iväg rätt sent till nästa gudstjänst, men samåkte så jag hann att blada psalmlappar i bilen ist.
På den gudstjänsten var vi 4 tjänstgörande och................ 3 besökare. Tjohej. Jo, man satsar verkligen på församlingsborna!
Det är ju inte absolut världsskojigt att jobba då.
En av besökarna kom dessutom för att träffa prästen, som var en gammal kompis. Och hon visste vem jag var! Hade koll på Ulf, hade träffat honom under hans stifts-tid på 80-talet... och vi hade visst träffats oxå. Märkligt. Världen är rätt liten!
Det är ju en viss stress alla vanliga gudstjänster men som det blev i söndags var det rätt extremt. J...a kopiator, som dessutom på kvällen funkade utmärkt. Dumma oss som inte kollade noggrant när vi planerade gudstjänsterna. Kan det vara viss stress inblandad.. ?
Suck.
Hon är bra nya arbetsledaren, ffg i mitt yrkesliv fattar jag vad en bra a-l kan göra. Det händer saker runt henne! Det startas olika byggprojekt i huset. Det styrs upp det ena och det andra.
'Har inte XX sagt/gjort så? Jaha, men så gör jag!' och det med besked. Tydlighet, mål, utvärdering (!) av gudstjänster med samtliga tjänstgörande (har aldrig varit med om det!!), fångar upp våra idéer och tankar. Det är spännande! Inte säker på att jag gillar allt som händer, men det får jag svälja. Hon ser alla, vilket gör att en del för andra bra lösningar kanske inte känns helt optimala för mig. Men då får jag annat ist!  

'Har du någon vision?' avslutade hon vårt första möte (där jag säger att jag inte längre är kreativ)  hennes andra arbetsdag,. Tja, jag har i flera år drömt om att göra delar av Juloratoriet. 'Wow, det går jag igång på!'
Dagen efter hade hon första budgetgenomgång och tid för äskanden med ledningen, och redan där har hon fixat pengar. (Likaså till ett barnkörprojekt nästa vår!) Hennes tredje arbetsdag. =)
10 dagar senare efter den stora gudstjänsten då hon mottogs och vi hade höstens auktion summerade vi dagen. 'Har du tänkt på vilka delar som våra barnkörer kunde vara med i?'
Eeehhh, nää... har inte riktigt haft tid att tänka på detta. 
'För jag tänkte att vi skulle involvera hela huset i detta projekt, det ska genomsyra alla verksamheter, för barn och äldre.' Åååkej.... =)  
Jag har inte tillräckligt höga sopraner för en del satser..  'Hyr in!'
Det går undan!! Så snart måste jag sätta mig och gå igenom hela partituret och kolla vad som är möjligt att genomföra. Det känns mycket intressant att göra! Har en organist, en oboeist och kanske en trumpetare. Min tanke är att det inte ska vara fler instrument, det ska vara i miniformat. Hoppas jag kan lösa detta snart!! 
Efter vårt söndagsmöte hade jag fått tillbaka en hel del kreativitet. På onsdagen, trots andra aktiviteter, gjorde jag fyra arr till kören på kvällen.  DET kändes bra! 

En chef kan betyda så mycket.... Måste bara se till att jag inte går igång för mycket. Det finns gränser över vad jag kan klara. Måste lära mig dem i tid.

Vad konstigt...

.. livet kan kännas.. Sätter mig vid datorn för att skriva på min nya hemsida, och känner både nyfikenhet och.. leda.. eller är det känslan av att inte våga? Hur ska det gå, kan jag våga ge mig in i detta med eget företagande (jaja, i det mycket lilla...).. ?

Det snurrar i mitt huvud oxå. SÅ mycket som händer på jobbet, med ny arbetsledare och mellan-gammal-innan-ny-pedagog. Nya villkor, nya tankar. Och ett samtal som jag fick innan jag for hem snurrar oxå. Så lätt att göra någon illa... 

En skör människa som tyckte jag hade ignorerat hen när hen kom sent till körövningen igår kväll. (Jag hade hojtat hej, utan att få svar. Då trodde jag att hen inte ville prata något vidare..) Och sedan hade jag inte tittat hen i ögonen på hela kvällen. Oj... (heller inte helt lätt när hen oftare tittar ner i noterna än på mig..). Hade jag ens tackat för sången på Tacksägelsedagen? (Det hade jag gjort med emfas innan hen kom, hen kom alltså sent...) 

Hjälp.
 
Tacksam att hen ringde mig idag så vi fick prata. Försökte säga att jag faktiskt hejat, trots att vi var mitt i uppmjukningen, men inte fått svar. Och att jag definitivt inte hade undvikit hen. Som hen hade tyckt. 
Försökte oxå berätta lite om hur jag/vi har det på jobbet just nu, RÖRIGT och gungigt, och hur trött jag är av jobb och åldrig sjuklig mor. Hur det säkerligen gett effekt på sensitiviteten för andra, jag kämpar för att hålla mig själv på benen..
Och hur det därför många ggr varit så rörigt i huvudet på mig att jag varit orolig för körövningen.
Det hade hen inte öht märkt.
Så lätt det kan bli fel.... 

Då har jag känt ikväll - det är alltså min uppgift att vara den som ser. I alla lägen. Oavsett mitt eget. Alla andra. Alla stämningslägen. Att uppmärksamma dem. 

Ibland blir jag rätt trött bara av tanken.
 
Det är inte ett lätt jobb att vara körledare. Man ska vara ständigt uppmuntrande, ständigt kreativ med nya friska idéer, med rolig repertoar som är lagom utmanande - ny och traditionell, pedagogisk och alltid oerhört välövad (!), skicklig och förberedd. Dessutom ska man vara lite socialsekreterare emellanåt, kurator, mamma - och det verkligen inte bara för barnen.
Pust. 

Gnällig..? Kanske är jag det, eller bara trött. Men kan känna - är jag verkligen helt osynlig själv?



(Jadå, jag bad om förlåtelse för det som hade hänt, fast jag faktiskt inte riktigt förstod vad det var..)

Vilken helg...

Ja, vilken helg det har varit! 
Den började redan i början på veckan med att prästen kommenterade något om 'dopet på lördag'. Dopet... ? Det hade jag inte skrivit in i min almanacka! (Mm, har övergått till en gammal pappersalmanacka efter att ha upptäckt att om jag gjorde en förändring på en post på IPhone-kalendern, så poff! försvann posten. Lite.. osäkert... kändes det. Så fram med papper och penna igen!)
 
Vi får våra bokningar på mejlen så snabbt in och kolla, jo, mycket riktigt hade vi ett dop tillsammans! Och jag som trodde jag kunde ha en ledig lördag... (och jag hade glömt skriva in en förrättning senare i höst oxå.... SUCK!)
 
Nå, vi planerade helgens alla olika gudstjänster tillsammans på torsdagen, med begravning på fredag oxå. På fredag morgon utvecklingssamtal, där jag avslutar med att varna för att hjärnan nog är lite trött, ser att jag begår misstag, behöver nog hjälp att sätta gränser. På lördag skrev jag iaf ut ett 'körschema' för söndagens två olika gudstjänster, då en god vän skulle spela saxofon. Prästen fick ett ex då oxå, förstås. Allt ok, antagligen, ingen kommentar. 

På söndag övar vi ihop oss, solisten och jag, och längtar efter lite kaffe innan mässan ska börja. I huset intill ska hembygdsföreningen servera kaffe, så han går i förväg medan jag byter från orgelskorna till uteskorna. Och går iväg. Men kommer inte så långt...
 
Jag snubblar över en sladd och faller handlöst mot kyrkväggen, skrovlig och fin. Glasögonen får sig en törn, skalmen böjs, glaset skrapas, och eftersom jag 'tar emot' med pannan så spräcker jag ögonbrynet... Oj... 20 minuter innan start...
 
Som tur är är vaktmästaren i grunden undersköterska, så hon tar sig an mig, rengör och plåstrar om. Det enda som fanns i sjukvårdslådan var ett stort blått plåster... vackert...
Nåja, lite kaffe hann vi iaf med, och tillbaka till kyrkan.
 
Mässan börjar, och mitt i inser jag - på den lapp jag gjorde på lördagen har jag helt tappat bort en psalm!! Så det var bara att gå fram i gången och kommentera det 'jag har glömt bort en psalm, vilken är det?' för att inte vaktmästaren skulle få kommentarer efteråt.. 
 
Och. Jag var nog inte så klar i knoppen i alla fall. Ett av styckena vi spelade hade en repris, där kapade jag en takt. Suck. Jag hade ingen aning var solisten var på i princip hela reprisen... Snacka om intressant komp!! 

Vet inte riktigt hur klar prästen var heller, för efter slutpsalmen innan vårt postludium, skulle han ge välsignelsen. Då psalmen var en ståpsalm, så stod alla i kyrkan och väntade. Och vi väntade. Jag hostade, hallå, märk att något hänt..? Men inget hände, så jag fick hosta några ggr till innan han vände sig om och levererade...
 
Nåja, vi hade en chans till att göra bra ifrån oss, kl.15. Så tillbaka till församlingsgården, laga och äta mat för nya krafter, och så iväg. Då kommenterar prästen till solisten 'Vart ska ni någonstans, är inte gudstjänsten här i gården?'... Tjohej.... nä vi ska till kyrkan...  

OK, allt i ordning, vi startar gudstjänsten. Då händer något i början, prästen växlar ordning mot för vad vi bestämt, så vårt första stycke kommer senare. ... Men i övrigt går det rätt bra, inga glömda psalmer iaf! Men stycket jag kl.11 missade på grovt går det troll i, gör något fel igen i repristagningen, men inte så stort denna gång. Solisten och jag leker iaf bra ihop, postludiet är en improvisation över en av helgens psalmer. Superkul att leka så!! Duktig solist som ger mycket!

Vaktmästaren skjutsar sedan hem mig, 35 km, vägrar låta mig ta vare sig bil eller pendel, urgulligt! Varnade för hjärnskakning, och det fick jag nog en liten. Lite lätt illamående under mässan, och lite ont i huvudet, så det var nog bra att bli skjutsad. Har jag fina arbetskamrater, eller.. ???
 
Idag var jag uppe tidigt, gick till vårdcentralen och öppen skötersketid för en koll. Ska tillbaka till en läkare nu om en halvtimme. Inte för att det finns så mycket att göra, men bra att det finns dokumenterat iaf! Lite stel i nacken, det finns risk för whiplash-skada blev jag varnad för. Lite ont i knäna, näsan fick en 'kyss', rejält svullen ovanför ögat, men annars ok. Tacksam att inte glasögat gick i bitar, hade ju kunnat bli blind...  

Det ska bli mycket intressant att ha barnkörerna denna vecka när svullnaden trillar ner över ögat och blir blågul... HAHA!!! 

Gjorde en tillbudsanmälan direkt igår till prästen, tillika arbetsledaren, så DET är iaf gjort. Måste nog höra med honom hur han mår oxå, det var lite för många saker som hände... 

Är iaf ledig i helgen som kommer, ska då äntligen upp till Åre, blågul eller ej...  Längtar dit till vännerna, det var ett tag sedan jag var där! Tack för att ni finns!!    

Återkomst..!

SÅ länge sedan att jag inte ens hittar på sidan... inget att säga, inget att göra..?   
Jo, nog har det varit en hel del som hänt!
Bror G som blev påkörd för drygt två år sedan och aldrig kommer att funka 'normalt' igen, en aggressiv skugga av sig själv, på vårdboende.. Mor som flera ggr åkt in och ut på sjukhus, med ond rygg senast förra hösten, med lunginflammation i våras, med bruten lårbenshals i augusti, pga av fall hemma i oktober... vad blir nästa orsak? Efter omständigheterna ändå pigg! Men trött, och sliten, deppig, känner sig inte 'med' längre, .. Inte undra på.. Men får mycket hjälp hemma nu, tack och lov, det underlättar!
Lite trött är jag allt. 
Och mycket på jobbet, förstås. Kul att kunna vara med på många olika sätt men också jobbigt. Vilken 'roll' har jag nu? Ska jag bry mig.. ? Känner att jag nog varit lite för om-bry-ig för att må riktigt bra. Blir trött, initiativlös och neggo.. Haft lite för lite ledigt och återhämtning. PUNKT!
Desto roligare att faktiskt hitta roliga saker att göra! Har gått på mim-improkurs i höst! Tyvärr blev den kort, bara 4 av utlovade 10 tillfällen (vi var för få..), men vi gjorde det mesta av den. Och nästa helg går jag en fortsättning, en intensivkurs lördag-söndag!! Ser SÅ fram emot det! Då är det enbart mim, inte prat-impro. Känns som om jag behöver hitta min egen kropp genom mimen, mer än att befria tungan. 
Och så på lördagkvällen få gå på teater, Dödsdansen med goda Östersundsvännen Lena!! Ska bli så roligt! Vi har redan varit iväg i höst på operan Xerxes på Artipelag, en stor upplevelse.
Det känns så viktigt att bevara vänskap. Att bevara och utveckla relationer. Men känner att jag 'ligger efter', att jag inte orkar med i vardagen. 
När jag kom hem en gång här i veckan och såg hur det ser ut hemma; tvättställning, tvätt, lådor, damm, grejor innanför dörren, på golvet, på hela köksbordet... då såg det rätt deppigt ut. Bryr jag mig inte i vardagen..? Nja, jag känner inte att jag riktigt orkar med det. När ska jag hinna då? Och inte är det enbart för att det har varit mycket 'med mor' i höst, nä, motivationen kan saknas. 'Det är ju ändå bara jag som ser det'.. Och då blir det ju så också, för inte vill jag släppa in någon i röran! Och röja inför en middag med andra - som jag egentligen älskar att göra! - känns nästan oöverstigligt. Varför... ? När det är så kul med middagar... Och hur mycket har jag egentligen dansat på sistone?
Hur tar man sig i kragen, någon som vet? 
/ Tacksam för svar till 'Oföretagsam i Uppsala'