Återkomst..!

SÅ länge sedan att jag inte ens hittar på sidan... inget att säga, inget att göra..?   
Jo, nog har det varit en hel del som hänt!
Bror G som blev påkörd för drygt två år sedan och aldrig kommer att funka 'normalt' igen, en aggressiv skugga av sig själv, på vårdboende.. Mor som flera ggr åkt in och ut på sjukhus, med ond rygg senast förra hösten, med lunginflammation i våras, med bruten lårbenshals i augusti, pga av fall hemma i oktober... vad blir nästa orsak? Efter omständigheterna ändå pigg! Men trött, och sliten, deppig, känner sig inte 'med' längre, .. Inte undra på.. Men får mycket hjälp hemma nu, tack och lov, det underlättar!
Lite trött är jag allt. 
Och mycket på jobbet, förstås. Kul att kunna vara med på många olika sätt men också jobbigt. Vilken 'roll' har jag nu? Ska jag bry mig.. ? Känner att jag nog varit lite för om-bry-ig för att må riktigt bra. Blir trött, initiativlös och neggo.. Haft lite för lite ledigt och återhämtning. PUNKT!
Desto roligare att faktiskt hitta roliga saker att göra! Har gått på mim-improkurs i höst! Tyvärr blev den kort, bara 4 av utlovade 10 tillfällen (vi var för få..), men vi gjorde det mesta av den. Och nästa helg går jag en fortsättning, en intensivkurs lördag-söndag!! Ser SÅ fram emot det! Då är det enbart mim, inte prat-impro. Känns som om jag behöver hitta min egen kropp genom mimen, mer än att befria tungan. 
Och så på lördagkvällen få gå på teater, Dödsdansen med goda Östersundsvännen Lena!! Ska bli så roligt! Vi har redan varit iväg i höst på operan Xerxes på Artipelag, en stor upplevelse.
Det känns så viktigt att bevara vänskap. Att bevara och utveckla relationer. Men känner att jag 'ligger efter', att jag inte orkar med i vardagen. 
När jag kom hem en gång här i veckan och såg hur det ser ut hemma; tvättställning, tvätt, lådor, damm, grejor innanför dörren, på golvet, på hela köksbordet... då såg det rätt deppigt ut. Bryr jag mig inte i vardagen..? Nja, jag känner inte att jag riktigt orkar med det. När ska jag hinna då? Och inte är det enbart för att det har varit mycket 'med mor' i höst, nä, motivationen kan saknas. 'Det är ju ändå bara jag som ser det'.. Och då blir det ju så också, för inte vill jag släppa in någon i röran! Och röja inför en middag med andra - som jag egentligen älskar att göra! - känns nästan oöverstigligt. Varför... ? När det är så kul med middagar... Och hur mycket har jag egentligen dansat på sistone?
Hur tar man sig i kragen, någon som vet? 
/ Tacksam för svar till 'Oföretagsam i Uppsala'