Vad konstigt...

.. livet kan kännas.. Sätter mig vid datorn för att skriva på min nya hemsida, och känner både nyfikenhet och.. leda.. eller är det känslan av att inte våga? Hur ska det gå, kan jag våga ge mig in i detta med eget företagande (jaja, i det mycket lilla...).. ?

Det snurrar i mitt huvud oxå. SÅ mycket som händer på jobbet, med ny arbetsledare och mellan-gammal-innan-ny-pedagog. Nya villkor, nya tankar. Och ett samtal som jag fick innan jag for hem snurrar oxå. Så lätt att göra någon illa... 

En skör människa som tyckte jag hade ignorerat hen när hen kom sent till körövningen igår kväll. (Jag hade hojtat hej, utan att få svar. Då trodde jag att hen inte ville prata något vidare..) Och sedan hade jag inte tittat hen i ögonen på hela kvällen. Oj... (heller inte helt lätt när hen oftare tittar ner i noterna än på mig..). Hade jag ens tackat för sången på Tacksägelsedagen? (Det hade jag gjort med emfas innan hen kom, hen kom alltså sent...) 

Hjälp.
 
Tacksam att hen ringde mig idag så vi fick prata. Försökte säga att jag faktiskt hejat, trots att vi var mitt i uppmjukningen, men inte fått svar. Och att jag definitivt inte hade undvikit hen. Som hen hade tyckt. 
Försökte oxå berätta lite om hur jag/vi har det på jobbet just nu, RÖRIGT och gungigt, och hur trött jag är av jobb och åldrig sjuklig mor. Hur det säkerligen gett effekt på sensitiviteten för andra, jag kämpar för att hålla mig själv på benen..
Och hur det därför många ggr varit så rörigt i huvudet på mig att jag varit orolig för körövningen.
Det hade hen inte öht märkt.
Så lätt det kan bli fel.... 

Då har jag känt ikväll - det är alltså min uppgift att vara den som ser. I alla lägen. Oavsett mitt eget. Alla andra. Alla stämningslägen. Att uppmärksamma dem. 

Ibland blir jag rätt trött bara av tanken.
 
Det är inte ett lätt jobb att vara körledare. Man ska vara ständigt uppmuntrande, ständigt kreativ med nya friska idéer, med rolig repertoar som är lagom utmanande - ny och traditionell, pedagogisk och alltid oerhört välövad (!), skicklig och förberedd. Dessutom ska man vara lite socialsekreterare emellanåt, kurator, mamma - och det verkligen inte bara för barnen.
Pust. 

Gnällig..? Kanske är jag det, eller bara trött. Men kan känna - är jag verkligen helt osynlig själv?



(Jadå, jag bad om förlåtelse för det som hade hänt, fast jag faktiskt inte riktigt förstod vad det var..)

Vilken helg...

Ja, vilken helg det har varit! 
Den började redan i början på veckan med att prästen kommenterade något om 'dopet på lördag'. Dopet... ? Det hade jag inte skrivit in i min almanacka! (Mm, har övergått till en gammal pappersalmanacka efter att ha upptäckt att om jag gjorde en förändring på en post på IPhone-kalendern, så poff! försvann posten. Lite.. osäkert... kändes det. Så fram med papper och penna igen!)
 
Vi får våra bokningar på mejlen så snabbt in och kolla, jo, mycket riktigt hade vi ett dop tillsammans! Och jag som trodde jag kunde ha en ledig lördag... (och jag hade glömt skriva in en förrättning senare i höst oxå.... SUCK!)
 
Nå, vi planerade helgens alla olika gudstjänster tillsammans på torsdagen, med begravning på fredag oxå. På fredag morgon utvecklingssamtal, där jag avslutar med att varna för att hjärnan nog är lite trött, ser att jag begår misstag, behöver nog hjälp att sätta gränser. På lördag skrev jag iaf ut ett 'körschema' för söndagens två olika gudstjänster, då en god vän skulle spela saxofon. Prästen fick ett ex då oxå, förstås. Allt ok, antagligen, ingen kommentar. 

På söndag övar vi ihop oss, solisten och jag, och längtar efter lite kaffe innan mässan ska börja. I huset intill ska hembygdsföreningen servera kaffe, så han går i förväg medan jag byter från orgelskorna till uteskorna. Och går iväg. Men kommer inte så långt...
 
Jag snubblar över en sladd och faller handlöst mot kyrkväggen, skrovlig och fin. Glasögonen får sig en törn, skalmen böjs, glaset skrapas, och eftersom jag 'tar emot' med pannan så spräcker jag ögonbrynet... Oj... 20 minuter innan start...
 
Som tur är är vaktmästaren i grunden undersköterska, så hon tar sig an mig, rengör och plåstrar om. Det enda som fanns i sjukvårdslådan var ett stort blått plåster... vackert...
Nåja, lite kaffe hann vi iaf med, och tillbaka till kyrkan.
 
Mässan börjar, och mitt i inser jag - på den lapp jag gjorde på lördagen har jag helt tappat bort en psalm!! Så det var bara att gå fram i gången och kommentera det 'jag har glömt bort en psalm, vilken är det?' för att inte vaktmästaren skulle få kommentarer efteråt.. 
 
Och. Jag var nog inte så klar i knoppen i alla fall. Ett av styckena vi spelade hade en repris, där kapade jag en takt. Suck. Jag hade ingen aning var solisten var på i princip hela reprisen... Snacka om intressant komp!! 

Vet inte riktigt hur klar prästen var heller, för efter slutpsalmen innan vårt postludium, skulle han ge välsignelsen. Då psalmen var en ståpsalm, så stod alla i kyrkan och väntade. Och vi väntade. Jag hostade, hallå, märk att något hänt..? Men inget hände, så jag fick hosta några ggr till innan han vände sig om och levererade...
 
Nåja, vi hade en chans till att göra bra ifrån oss, kl.15. Så tillbaka till församlingsgården, laga och äta mat för nya krafter, och så iväg. Då kommenterar prästen till solisten 'Vart ska ni någonstans, är inte gudstjänsten här i gården?'... Tjohej.... nä vi ska till kyrkan...  

OK, allt i ordning, vi startar gudstjänsten. Då händer något i början, prästen växlar ordning mot för vad vi bestämt, så vårt första stycke kommer senare. ... Men i övrigt går det rätt bra, inga glömda psalmer iaf! Men stycket jag kl.11 missade på grovt går det troll i, gör något fel igen i repristagningen, men inte så stort denna gång. Solisten och jag leker iaf bra ihop, postludiet är en improvisation över en av helgens psalmer. Superkul att leka så!! Duktig solist som ger mycket!

Vaktmästaren skjutsar sedan hem mig, 35 km, vägrar låta mig ta vare sig bil eller pendel, urgulligt! Varnade för hjärnskakning, och det fick jag nog en liten. Lite lätt illamående under mässan, och lite ont i huvudet, så det var nog bra att bli skjutsad. Har jag fina arbetskamrater, eller.. ???
 
Idag var jag uppe tidigt, gick till vårdcentralen och öppen skötersketid för en koll. Ska tillbaka till en läkare nu om en halvtimme. Inte för att det finns så mycket att göra, men bra att det finns dokumenterat iaf! Lite stel i nacken, det finns risk för whiplash-skada blev jag varnad för. Lite ont i knäna, näsan fick en 'kyss', rejält svullen ovanför ögat, men annars ok. Tacksam att inte glasögat gick i bitar, hade ju kunnat bli blind...  

Det ska bli mycket intressant att ha barnkörerna denna vecka när svullnaden trillar ner över ögat och blir blågul... HAHA!!! 

Gjorde en tillbudsanmälan direkt igår till prästen, tillika arbetsledaren, så DET är iaf gjort. Måste nog höra med honom hur han mår oxå, det var lite för många saker som hände... 

Är iaf ledig i helgen som kommer, ska då äntligen upp till Åre, blågul eller ej...  Längtar dit till vännerna, det var ett tag sedan jag var där! Tack för att ni finns!!    

Återkomst..!

SÅ länge sedan att jag inte ens hittar på sidan... inget att säga, inget att göra..?   
Jo, nog har det varit en hel del som hänt!
Bror G som blev påkörd för drygt två år sedan och aldrig kommer att funka 'normalt' igen, en aggressiv skugga av sig själv, på vårdboende.. Mor som flera ggr åkt in och ut på sjukhus, med ond rygg senast förra hösten, med lunginflammation i våras, med bruten lårbenshals i augusti, pga av fall hemma i oktober... vad blir nästa orsak? Efter omständigheterna ändå pigg! Men trött, och sliten, deppig, känner sig inte 'med' längre, .. Inte undra på.. Men får mycket hjälp hemma nu, tack och lov, det underlättar!
Lite trött är jag allt. 
Och mycket på jobbet, förstås. Kul att kunna vara med på många olika sätt men också jobbigt. Vilken 'roll' har jag nu? Ska jag bry mig.. ? Känner att jag nog varit lite för om-bry-ig för att må riktigt bra. Blir trött, initiativlös och neggo.. Haft lite för lite ledigt och återhämtning. PUNKT!
Desto roligare att faktiskt hitta roliga saker att göra! Har gått på mim-improkurs i höst! Tyvärr blev den kort, bara 4 av utlovade 10 tillfällen (vi var för få..), men vi gjorde det mesta av den. Och nästa helg går jag en fortsättning, en intensivkurs lördag-söndag!! Ser SÅ fram emot det! Då är det enbart mim, inte prat-impro. Känns som om jag behöver hitta min egen kropp genom mimen, mer än att befria tungan. 
Och så på lördagkvällen få gå på teater, Dödsdansen med goda Östersundsvännen Lena!! Ska bli så roligt! Vi har redan varit iväg i höst på operan Xerxes på Artipelag, en stor upplevelse.
Det känns så viktigt att bevara vänskap. Att bevara och utveckla relationer. Men känner att jag 'ligger efter', att jag inte orkar med i vardagen. 
När jag kom hem en gång här i veckan och såg hur det ser ut hemma; tvättställning, tvätt, lådor, damm, grejor innanför dörren, på golvet, på hela köksbordet... då såg det rätt deppigt ut. Bryr jag mig inte i vardagen..? Nja, jag känner inte att jag riktigt orkar med det. När ska jag hinna då? Och inte är det enbart för att det har varit mycket 'med mor' i höst, nä, motivationen kan saknas. 'Det är ju ändå bara jag som ser det'.. Och då blir det ju så också, för inte vill jag släppa in någon i röran! Och röja inför en middag med andra - som jag egentligen älskar att göra! - känns nästan oöverstigligt. Varför... ? När det är så kul med middagar... Och hur mycket har jag egentligen dansat på sistone?
Hur tar man sig i kragen, någon som vet? 
/ Tacksam för svar till 'Oföretagsam i Uppsala'

Laangt om laenge...

Oj, vad jag har varit flitig h'r d[! 
Och nu aer det raett irriterande att tangentbordet faatt fnatt och utesluter vaara svenska bokstaever, tur man kan leka danska daa... 

Har jag ngt att skriva om? Egentligen massor, men.. 
Den stora saken som dominerat slaektens liv i aar aer ju olyckan som drabbade min bror i slutet paa september. Mycket svaart skadad var han utan medvetande i 7 veckor, sedan vaknade han till liv. Laangsamt foersta dagarna, sedan vaken laanga stunder. Och en laang och bitvis plaagsam rehabilitering tog vid. Men tacksam foer att han levde!
I april fyllde han 65 paa sjukhuset, och veckan efter fick han komma hem. Frid och froejd? NEJ!
Behov av assistans morgon och kvaell foer klaeder, paa dagen foer promenad och traening... varje dag. Inrutat, tufft.
Fysiskt mycket skadad, hoeger arm naestan obrukbar, gaar fortfarande mycket stappligt.
Vaenster arm ganska hyfsad efter omstaendigheterna. Hjaernan jobbar oavbrutet med att foersoeka ny-orientera sig, kaenna igen maenniskor gaar.. ibland.Senaste gaangen vi saags paa benen var jag mina egna tvaa mostrar...den ena lever inte, den andra har precis fyllt 90... Antagligen var det bara namn som doek upp i huvudet!

I juni till stugan, klarade sig med klaedassistans enbart. MEN, psykiska problem - mycket beroende paa splitter i hjaernan fr.a. mitt i pannan - som skapade frustration och mycken  aggressivitet mot familjen gjorde att han trots allt fick aatervaenda till sjukhuset. Och nu aer det aaterhaemtning efter en tuff lunginflammation som gaeller. Och hur pigg blir man av det?
Deprimerad aer vael bara foernamnet. 
Laett att aateruppta rehabiliteringen? Njae, skulle inte tro det! Det kaenns som tillbaka till ruta 0,5 eller januari i funktion och haelsa! Livslust? Inte saa mycket... aatminstone inte aen!

Igaar laag han bara i saengen, ville inte oeppna oegonen ens, men aat till slut lite grann mosade jordgubbar och kraem med mjoelk naer jag matade honom och drack naestan en halvliter saft! Det var iaf ett stort framsteg fraan en klunk saft paa morgonen och DEN var den foersta sedan i helgen!!

Det s.k. resultatet har vi inte sett aen, men det lutar aat en geriatrisk avdelning naagonstans. Till skydd foer baade honom och familjen. Eller saa personlig assistent hemmavid. Suck.
MEN HALLAA! Vart tog planen paa en skoen pensionstid vaegen? Han som hade foerberett den saa noggrant i saa maanga aar.... Det aer GRYMT!

Naagot som ocksaa kaenns MYCKET tufft aer att den som koerde paa honom inte kommer att aatalas av allmaen aaklagare. (Varfoer, aer jag inte saeker paa daa jag inte laest domen, daerfoer ska jag inget saega.)
NEJ, vi faar inte tillbaka vaar man/pappa/bror/vaen foer det, jag vet, och jag foersoeker att inte vara haemdlysten. Men visst aer det konstigt??? 
Han har totalt sabbat min brors liv, och hela hans egna familj har farit mycket illa och inget haender med den som gjort det... 

Han skulle faktiskt behoeva se min bror foer att foerstaa vad han staellde till med........ 

Godnatt!

Framtid... eller ...???

..länge sedan ... har inte känt mig ha något behov att skriva... men idag fick jag!
Ett möte på jobbet, som jag egentligen inte var inbokad på, men halkade med på eftersom jag ju var där. Ett möte med ett blivande brudpar och präst.
Inget konstigt, trevligt att få vara med. Men mötet gjorde mig så upprörd och frustrerad, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag tror faktiskt inte att brudparet märkte något, tackochlov. 

Jag spelade låtar för ingångsmusik, de valde. Sedan utgångsmusik - 'då vill vi ha den här' - och spelade den på mobilen. Jaha, en poplåt. Visst.   'Nä, vi ska ha den på CD' ...
Jag försöker få dem att lägga den låten inte som utgångsmusik, utan som 'solo'stycke någonstans i gudstjänsten. 'Nä, vi har bestämt oss för att vi vill ha den så här'. Ja, vi har ju spelare här i rummet så det går ju bra, blir prästsvaret.
Jag höll på att gå upp i atomer, jaha, packade ihop mina saker, småpratade lite med barnet i familjen och gick. 

Vad gör man? HUR gör man?

Jag pratade sedan paret gått med mina två, i pratstunden, involverade arbetskamrater, och sade att jag hade känt mig TOTALT överkörd. Inget stöd hade jag fått, tvärtom.
Är det så här vi vill ha det, ingen levande musik? Om detta par nu fick tillåtelse att ha CD som utgång, då måste ju andra oxå få det. 'Och då vill vi ha CD både in och ut!' 

Och då kommer det inte att bli någon som spelar vare sig in eller ut på vigslar, eller inleda eller avsluta på begravningar. (Jodå, jag hade en sådan liten kontrovers förra veckan, som tackochlov berodde på ett missförstånd med en entreprenör...)

Och förresten, spela till psalmer, de finns väl inspelade??

Om vi fortsätter att lägga oss platt, så kommer vi att avskaffa oss själva. Vill vi det?
Jag blir så fruktansvärt frustrerad, jag vet inte vart jag tar vägen.... 

Är jag bara ett stort teknikfientligt surkart ..?

Hur 17 gör andra???

Nå, det finns kanske andra jobb...vilket oxå känns lockande med tanke på omorganisationen i Svenska kyrkan...  fast vad för en som är halvvägs 50-60 ... ...

Resa och återvända

Hemkommen! 
Det känns bra iofs att vara tillbaka till det vanda, men trist ändå. Det har varit två fantastiskt roliga veckor i New York, med många möten och roliga samtal, med allt av vardagsliv med sonen och en del fest.

Att på ett födelsedagsparty på en pub dansa med hans kompisar var jättekul, men inte så smart med rejäla gå-skor som ger bra fäste... 

Att vandra runt på Manhattan, inte alltid med mål, varje dag ca 20000 steg (upp till 28t som 'rekord'), titta, spana, återvända, har varit semester..

Att få vara med på en lektionen med personanalys och som avslutning själv bli analyserad var mycket intressant.
 
Att få träffa lärare som bara öser beröm över sonen har varit överväldigande.

Att få se sonen på scen och på film var... fantastiskt! Han ÄR jätteduktig, jag förstår lärarnas kommentarer... SÅ roligt att få vara delaktig! 

Tror knappt att planet startat från Newark innan jag hade somnat. Hade ingen aning att jag var så trött... Sov väl inte mer än max en timme, var sedan vaken hela vägen till London och planbyte. Sedan var det dags igen att somna... Rätt 'pigg' när jag landade, vilket ju var bra.
Blev nämligen hämtad av en arbetskamrat till kyrkan, där 'Öppet kyrkoråd' pågick. Tjoho, in i arbetet på en gång!
 
Sedan direkt till Löwenströmska sjukhuset där mor ligger för utredning av ont i ryggen. Trodde hon skulle vara sängliggande, men tillsammans med min bror med yngsta dottern mötte hon ute på en parkbänk i solen. Skönt, men det är resultatet av bra värktabletter.. 

Idag, efter drygt en vecka, kom röntgensvaret - kompression av ryggkotor. 'OK, ingen inbillning alltså', var mors kommentar... nja, den som sett hennes smärta hade nog inte trott det. Idag planering med bl.a. kommunens handläggare för att se vad som kan göras för henne. 
Vattenskada hemma hos mor gör ju att det inte blir så lätt att återvända hem. Min syster blir med på mötet, bra. Vet inte om jag skulle varit så klartänkt för det... 
 
Har tagit det oerhört lugnt idag, orkar liksom inte engagera mig, är liksom yr emellanåt. Det finns en del att göra hemma efter resan. Har iofs tvättat klart, alltid något. Hoppas jag piggnar på mig innan kvällens körövning inför vårkonserten med en massa utantill-sånger.
Dags att ta tag i mitt liv!        

Hedersmord??

Jag har svårt att förstå att ett mord som begås inom familjen för att bevara familjens 'heder' kan kallas för hedersmord. 

Smaka på det igen... heders-mord, ett mord som en familjemedlem begått - i veckan mördades en 19-årig kvinna där brodern häktats för mordet och MODERN för anstiftan - HEDER??? Nej, ett SKAM-mord är det frågan om! 

Skam åt dem!