Lumbago...

.. låter som en trevlig dans, men det är det definitivt inte.. Mor har det, sade läkaren igår. När jag nu googlar på det, verkar det vara en förhoppningsvis övergående smärta i ländryggen, typ ryggskott? Man får ju hoppas på det, med tanke på hur svårt hon har att röra på sig.

Hon ringde i går morse, hade så vansinnigt ont, att den hon pratat med tidigare på dagen på hennes läkarcentral sagt att hon skulle 'beställa ambulans och åka till Danderyd'. Ok, det lät ju allvarligt.. så hon iväg från Väsby, och jag ifrån Uppsala. Naturligtvis var jag för stressad för att fatta de körinstruktioner jag fick av en arbetskamrat, så jag körde rejält vilse... Men fram kom jag till slut, och där var mor på ortopeden i korridoren. Ynklig, ledsen.

Efter ett tag fick hon komma in på ett rum, och där blev hon liggande. De kom in ngn gång och tittade till henne, 'läkaren kommer snart' ... och det dröjde. Och lite till... eftersom hon låg på bäcken ville han inte kolla på ryggen förrän hon var klar...och det tog tid. Till slut var han i alla fall på plats, och kände på henne, klämde, och mor kved illa...

Men resultatet blev i alla fall att hon skickades hem, med recept på bättre smärtlindring. Hoppas det i alla fall! Det blir ju en nedåtgående spiral - man parerar smärtan genom att låsa fast sig/inte röra sig, och så blir det värre eftersom det faktiskt vore bättre att röra sig och träna. Så det fick hon oxå uppmaning till att göra.

Så hon hem med bårbil, och jag efter med min. Vi kom hem samtidigt, helt perfekt. Men inte var det kul för henne att känna sig så hjälplös under dagen.

Vi skrattade faktiskt tillsammans lite över hennes stressplanering på sjukhuset över - maten i kylen, dela upp den; -blommorna, har jag vattnat dem?; -betala räkningar är det ju snart dags för...osv. osv... Hon målade väggen full, stackars mor!

Sov över, fick verkligen se i morse hur otroligt lång tid det tar för henne att göra sig i ordning. Ja, först att öht ta sig ur sängen. Handtaget över sängen är guld värt för att sätta sig, men där på sängkanten fastnar hon länge. Och steg för steg fastnar hon, länge... tog väl nära 1½ timme att komma från sängen till frukosten!

'Att måsta bli så avklädd, att bli så hjälplös, att bli så totalt behövande..' osv. det är inte lätt när man är van att vara den som tar hand om. Och så sent som förra tisdagen var hon på mitt jobb på en aktivitet! Det känns helt otroligt idag när man ser henne knäa under smärtan...

Men hon är hemma i alla fall, DET är skönt!