Kom ihåg en ny sak ang. begravningen idag - fick veta att på nästa (dagens var min första på denna tjänst!) begravning nästa vecka ska det vara CD-musik som inledning. Jag kommenterade det, och sade att där jag jobbat förut (var det inte t.o.m. Härnösands stift som utfärdade den rekommendationen?) var det sagt att levande musik ska inrama akten, först och sist, men däremellan 'hur mycket CD som helst' som illustration.
'Ja, kan du låta som en hel orkester så... jag tycker inte man ska vara så stelbent' fick jag till svar.

Denne präst och en till jag träffat verkar dessutom vägra bära mikrofon. (Jag på läktaren hade jättesvårt att höra honom idag.) Det har jag påpekat för den förste, men 'jag har så stark röst så jag hörs ändå'. Visst, för de flesta går det bra, men det finns så små och nästan osynliga hörapparater idag att man hinner inte med att se vem som har det när folk kommer in.. Man har alltså inte chansen att sätta på sig miken 'om det behövs'.

Att det sedan är klart trevligare att lyssna till en förstärkt röst, som kan vara mer avslappnad än en som måste ta i för att höras, är en bonus för alla.

Får jag ta i och säga att jag faktiskt tycker det är oförskämt att avstå från att använda mikrofon?

Faktiskt tycker jag bägge sakerna är en brist i den pastorala omsorgen... nu känner jag mig högtravande, men jag skulle inte vilja bli bemött på detta sätt som sörjande!

Nej, just det här var faktiskt inte så kul! Gruvar mig lite för morgondagen, jag bara måste prata med honom om allt detta!! Hur gör jag det både diplomatiskt och tydligt??? .. utan att låta alltför mycket som en riktig besserwisser...

- Förresten, varför kom jag att tänka på Ulf idag? Det är inte så konstigt - första gången jag träffade dagens präst berättade han att de varit studiekamrater på teologen... Lätt att tänka då - präster från samma tid, hur skulle Ulf ha gjort då?

Var med om en märklig begravning idag. Prästen ville ha avskedet efter postludiet - 'Har du något stillsamt att spela då?'

VA?

Detta är absolut första gången sedan jag börjat jobba som kantor 1979 som jag fått det önskemålet om upplägg. Jag brukar alltid tänka, vilket jag hade pratat med änklingen om, att det sista stycket ska få vara lite mer kraftfullt, till skillnad från det inledande, för att liksom 'bära ut' i vardagen. Det tyckte han var en bra idé. Och så kom detta önskemål!! Tycker det svär mot allt det jag tycker är bra.

Kände under gudstjänsten att jag inte tyckte om det. Hade en liten klump i magen när jag tänkte på hur jag skulle velat haft det på våra begravningar i familjen. Tårar började t.o.m. trilla vid tanken på om det varit så när Ulf begravdes.. (och DET är längesedan...) hade känt mig utslängd...
NEJ TACK, inte på det sättet!

Kände efteråt t.o.m. att jag mådde rent illa av det. Tycker att man då lämnar familjen kvar i sorgen när avskedet är det sista de är med om. Det ger inget hopp, inget ljus öht.
Kändes också som om man 'vill ha ut dem ur kyrkan' .. ..

Prästen och jag har en vigsel i morgon oxå, jag bara måste prata med honom om detta efteråt!
Undrar igen vad motivationen för detta är???

Tycker Du att jag är alldeles fel ute???

Idag har jag haft 'avslutningssamtal' med min arbetsledare. Allvarligt, eller hur...
Nej, inte då! Det är hon som ska sluta, inte jag... och jag fick så fina kommentarer om mig och mitt jobb (trots barnkörs-tillsvidare-inte-lyckande..) att jag nästan rodnade.
(Och i söndags fick jag efter vuxenkörens sista framträdande innan sommaren (!) av kören en jättestor ampelblomma, helt överflödande av blommor! Jag blev så glad och rörd... )

Det kändes därför sedan skönt att faktiskt gå lite tidigare - börjar tidigare i morgon i stället! - och haka på en inbjudan från Helena till bubbel på bryggan i solen i Uppsala! Jordgubbar inköpta efter vägen vid -landet fullbordade den näringsriktiga middagen. =)
Ska nog gå och lägga mig nu...

En skön morgondag önskar jag Dig!

Helgen i Estland blev riktigt trevlig! En massa upplevelser, en massa sång (4 ggr utomhus i regn och storm på lördag; i kyrkan på söndag...) en massa prat och lära-känna. Mycket bra. Kändes givande på alla sätt!

En spännande sak fick vi vara med om i söndags; en mans-dans-festival! 2700 män i alla åldrar (från 7 till 107 år som det sades) som dansade med schvung i olika grupperingar. Hela Estland representerat, en del i dräkter, en grupp i barfotabyxa i en saunadans (!)... brrr... knappt 10 grader och snålblåst! Impad...

Bil är inget att leka med - servicen blir rätt omfattande... katalysatorn totalpaj. Inte ens med en begagnad dylik till ersättning blir det särskilt kul... Nåja, den måste ju bara funka!

Nu ska dammsugaren igång, får Couch Surfar-gäster onsdag-lördag från Tyskland som ska på bröllopet. Ja, just det bröllopet! Intressant... innan jag skulle resa så långt utan att vara bjuden!!

All gott!

Varför är jag så känslig.. Sitter nästan med gråten i halsen när jag skriver. Varför då? Ja, jag har ju en provanställning, och det känns förvisso ovant. Vet med mig att bli bedömd i allt jag gör. Förutsätter det i alla fall... Tycker ju inte själv att jag gjort ett bra jobb med barnkörerna, de har decimerats rejält sedan jag kom. Jag är inte den roliga företrädaren.. Tyckte dock att det funkade rätt bra med de vuxna. Men vet inte det längre..

Såg nämligen ett inlägg på Facebook till förra ledaren som var med i söndags, när vår präst blev avtackad. En körsångare som tyckte att det 'var SÅ kul att se dig. Det fick mig att inse precis hur MYCKET jag saknar din ledning av kören'...
Ok, tackåbock... Funderade över om det var meningen att jag skulle se det, med tanke på på vilket ställe det skrevs..
Vi ska träffas ikväll med kören, grannkören och spelmän för att på fredag åka på vänorts-resa till Estland. Känns ju lagom kul just nu...
Se där, nu har jag grottat ner mig i negativa känslor ...
Självkänsla .. självförtroende .. inte samma sak, men ligger nära. Alltför nära. Vad gör man för att ta sig upp ur grottan.. ? Och bli den inspirerande typen när man inte känner sig så just då.. fram med skådespelartalangerna! Fast det lär väl märkas att det är det man gör.

En annan typ av jobb, någon, i Uppsala..?

Och benhinneinflammation har jag fått oxå... =(
Alltför intensiva försök till upphämtning av eftersläpning i laget för stegutmaning på jobbet har gett 'effekt', antar jag. Rolig dag idag...

Jag har börjat promenera allt mer...faran med att delta i stegutmaning på jobbet! Igår kväll gick jag två timmar - drygt 14.000 steg.. ! - i förmiddags gick jag med H i knappt en timme, drygt 6.000 steg... Men jag ligger oxå efter i utmaningen! Jag var ju sjuk ca en vecka vid påsk, och så har vi alltför många hundägare i personalen... Ligger på knappt 8.000 steg per dag, vilket är för lite. Borde komma upp i minst 10.000. Bara att ligga i!

Upptäckte igår kväll att det jag trott mest är en myt är sant. Vet man inte vart man går i skogen, så går man i cirkel. Var ute på stigarna här och vid ett tillfälle när jag tyckte jag gått rätt rakt, med undantag för att jag måste passera ett vattendrag på ett praktiskt ställe, så kom jag plötsligt tillbaka till en tidigare punkt. Vilse, alltså! Men ingen fara, hus fanns i närheten så jag kunde hitta hem. Området är i kanten av ett stort friluftsområde, Lunsen, med mängder med stigar. Måste hitta en karta så man kan utforska lite bättre.

Mår bättre nu. Det var så roligt att ha brunchen hemma med H, fick t.o.m för mig att baka både mat- och kaffebröd på morgonen. Då kände jag hur roligt det är att ordna för ett besök, hur bra jag mår av att få pyssla och planera. Mera sådant! Ska ha ett (kaffe-?)kalas för huset så småningom, det får bara bli lite varmare först. Måste kunna utnyttja balkongen då.

Och arbetslaget vore det roligt att bjuda hem. Måste planera...

Lite (sen!) inflyttningsfest här vore kul.. vilka finns i närheten... vilka kan komma.. måste planera..

Vad roligt det känns att öht tänka på att planera.. =)

En social vår önskar jag Dig!

Länge sedan jag skrev.. har väl inte haft så mycket att säga heller. En del människor är så duktiga på att formulera sig och får tankar att leva och lyfta. Inte bara mala. Själv hör jag inte till dem. Tror mig om att kunna skriva om händelser, som en dagbok att gå tillbaka till - men att skriva om känslor och andra funderingar .. nä .. inte särskilt duktig .. Känns ibland som - har jag ens några? Skrev förr om åren för mig själv när allt blev för mycket. Nu känns det som om -- om jag börjar så svämmar det bara över --
Det är klart jag har känslor och funderingar även nu! Men att formulera virrvarret -- inte så lätt, känns ju heller inte som några nydanande tankar. Knappast så intressant för någon annan att läsa. Varför sitter jag då här? Är det ens någon som ..
Deppdag .. jag är inte så förtjust i högtider med fest. Känner mig inte så delaktig i festandet. Bara tung. Hm, undrar hur jag blev sådan.. Skulle ju vilja vara den där glada positiva festordnaren igen, men just nu blir det inget sådant. Ledsen kraft- och initiativlös
Har varit ute på min balkong idag och oljat in den nya utemöbeln jag köpte på IKEA. Det är hittills min enda utomhusvistelse på denna Uppsalas största festdag. Har inte haft lust, trots att jag hade tänkt mig iväg. Måste ta mig en kvällspromenad i alla fall! Samlar steg...
Imorgon kommer H över och vi ska ta oss en brunch - i vårsolen på min balkong, hoppas jag det kan bli. Blir i alla fall trevligt. Är så glad att hon finns så nära, att kunna kvista över till varandra så lätt, en kopp the även sent, en pratprommis, känns som en god vänskap.

Önskar Dig en glad Valborg och vår!