Kom ihåg en ny sak ang. begravningen idag - fick veta att på nästa (dagens var min första på denna tjänst!) begravning nästa vecka ska det vara CD-musik som inledning. Jag kommenterade det, och sade att där jag jobbat förut (var det inte t.o.m. Härnösands stift som utfärdade den rekommendationen?) var det sagt att levande musik ska inrama akten, först och sist, men däremellan 'hur mycket CD som helst' som illustration.
'Ja, kan du låta som en hel orkester så... jag tycker inte man ska vara så stelbent' fick jag till svar.

Denne präst och en till jag träffat verkar dessutom vägra bära mikrofon. (Jag på läktaren hade jättesvårt att höra honom idag.) Det har jag påpekat för den förste, men 'jag har så stark röst så jag hörs ändå'. Visst, för de flesta går det bra, men det finns så små och nästan osynliga hörapparater idag att man hinner inte med att se vem som har det när folk kommer in.. Man har alltså inte chansen att sätta på sig miken 'om det behövs'.

Att det sedan är klart trevligare att lyssna till en förstärkt röst, som kan vara mer avslappnad än en som måste ta i för att höras, är en bonus för alla.

Får jag ta i och säga att jag faktiskt tycker det är oförskämt att avstå från att använda mikrofon?

Faktiskt tycker jag bägge sakerna är en brist i den pastorala omsorgen... nu känner jag mig högtravande, men jag skulle inte vilja bli bemött på detta sätt som sörjande!

Nej, just det här var faktiskt inte så kul! Gruvar mig lite för morgondagen, jag bara måste prata med honom om allt detta!! Hur gör jag det både diplomatiskt och tydligt??? .. utan att låta alltför mycket som en riktig besserwisser...

- Förresten, varför kom jag att tänka på Ulf idag? Det är inte så konstigt - första gången jag träffade dagens präst berättade han att de varit studiekamrater på teologen... Lätt att tänka då - präster från samma tid, hur skulle Ulf ha gjort då?