Sorg..

.. kan komma över en oförhappandes. Tänk vad den kan ligga länge i kroppen.. Hade en vän här, som kom att kika på bilderna av oss innan vi reste ut till T. Hon kommenterade något om U, och tårarna bara forsade för mig, ingen chans att hindra dem.. men hallå! 23 år sedan nu ?? Men tar man inte 'ut svängarna' när det händer, så får man igen det. Inkapslat ligger det och stör känslor och relationer.

Förlust.. på många sätt. Känslor kan spöka på så många sätt.

Är något avslutat för en på riktigt om man upplever sorg när en person som betytt mycket för en för många år sedan faktiskt hittar en annan? Glad för personens skull, som äntligen vågar, men.. Huvud och hjärta säger inte samma sak.. förnuft och känsla..

Har många år känt min grundton som väldigt grå, som sorgens dimma. [Är det därför jag inte riktigt kommer till skott här hemma med allt?] Den riktiga glädjen som bara forsar, vet jag knappt av. Kontroll? Oförmåga? Nedtryckt sorg? Är jag bara överdriven.. ? (Eller kanske snarare under- ...) Oengagerad? Kan känna mig stängd... Dålig inlevelseförmåga gentemot andra? Någon fysisk eller psykisk brist/arv, eller vad...
Glad vår........ =)