Hur är det möjligt att längtan efter tillhörighet och kärlek kan gå så kapitalt snett?
Hur kan man bli/låta sig bli så manipulerad av en totalt empatibefriad psykopat?
Vad jag menar?

Jo, jag har sett Uppsala Stadsteaters pjäs om Knutbydramat.
Jag frös.
Det var så obehagligt.

Det var en del dokumentära inslag, som rekonstruktionen från mordet, som förhör med Fossmo (hal, sliskig - hur kunde de falla för honom så, hade han verkligen en sådan karisma?), autentiska predikningar med skådisar, resten spel med dokumentär bakgrund utifrån intervjuer och förhör.
En fantastisk pjäs som väcker många frågor om manipulation och stämningar. De är inte särskilt unika eller märkliga, men de får mig att må lite illa.

Vem kan värja sig mot manipulation?

Skulle jag kunna stå emot?
Ja, om jag var stark och mådde bra och visste vad jag ville. Men knappast om jag var i obalans...

(Det var en häftig scen när han förför med hjälp av Höga Visan - Gud kallar... eller..??) En stark ledare som talar om för mig vad som är rätt, på något barnsligt plan kan vi alla vilja ha det. Lite grann som pappa-vet-bäst.

Men pappa visste verkligen inte bäst.
Eller står jag verkligen emot ens idag..?
Hur gör Du?

Efter denna inblick i en kultur som egentligen bygger på masspsykos och -manipulation bl.a. med hjälp av häftig medryckande musik, får jag känslan - jag ska enbart satsa på gregoriansk musik. 'Torr' och ren musik, inget känslopjunk här inte! Pendeln svänger...

Allt gott önskar jag Dig!